Wallentuna Salonger
M/S Preja
Det här programmet var verkligen en nödlösning...
Vi fick servera mat förutsatt att den kom direkt från ICA och inte höll mer än +7 grader när den serverades. Helt okej om än knepigt rent praktiskt. Det var trots allt vinter och minusgrader så den kunde väl stå i bilen utanför en stund, tyckte vi. Absolut inte, sa hälsoinspektören.
Okej, okej, okej. Då gör vi så.
Vi fick däremot inte servera alkoholhaltig dryck som till exempel vin och öl förrän i pausen.
Så vi gjorde entrénumret, lät Hasse bubbla en stund och gjorde därefter ett (1) reynummer.
Följt av paus så att folk kunde köpa dricka till maten.
Vallentunas nya kommunalråd,
vem är han egentligen?
vem är han egentligen?
Sten-Åke Adlivankin. Rimma på det den som kan! De mörkblå tänkte sannerligen inte på oss revymakare, när de utsåg Birgitta Almlöfs efterträdare. Han är tämligen belåten för det, kommunalrådet. Han tror att han går säker! Men vem är han då, denne moderat som från och med årsskiftet styr vår kommunala skuta?
Han har delvis ryska rötter, visar det sig. Därav namnet. Det finns bara åtta Adlivankin i Sverige, enligt telefonkatalogen. Och alla är de släkt.
- Pappas farmor - Mania - föddes i St Petersburg i slutet av 1800-talet. Hennes far var ryss men mamman kom från Dalarna. Dessvärre ville Mania och hennes syskon sällan prata om livet i Ryssland. Hon var ogift mor. Det kanske berodde på det.
Om sin ryska anmoder från Dalarna vet Sten-Åke följaktligen ingenting. Det är emellertid inte särskilt ovanligt med svenska i St Petersburg då. Där fanns tvärtom en ganska stor svensk koloni. Företag som ASEA, SKF och LM Eriksson blomstrade och familjen Nobels fabriker var Rysslands största verkstadsindustri. St Petersburg hade svenska föreningar, skolor, restauranger, sjukhus och tidningar fram till ryska revolutionen 1917. Då tog bolsjevikerna makten och svenskarna ombads lämna landet. Tusen rubel var allt de fick med sig. All fast egendom belades med exportförbud.
Dunkla ryska rötter - Manias pappa var körsnär, säger Sten-Åke. De hade gott om pengar och bodde i ett stort hus. Hon lämnade Ryssland före sekelskiftet med sin bror och syster. De bosatte sig i Finland, där de drev hotell i såväl Tammerfors som Helsingfors. Så småningom kom de till Sverige och systrarna slog sig ner i Göteborg, där de drev skönhetssalong.
- De blev över 90 år alla tre, så jag har träffat dem.
Syskonen Adlivankin tog sin historia med i graven. I dag är den svår att rekonstruera.
- Via internet har jag hittat en Adlivankin i Israel. Hans familj bodde i St Petersburg på 1800-talet och hans farfar hade berättat, att de var mycket välbeställda tack vare familjen Adlivankin. Denne hade lejt den här mannens förfader att inställa sig till militärtjänst i sonens ställe. Förfadern ställde upp och blev småningom adopterad av familjen Adlivankin.
Mer än så vet inte Sten-Åke om sitt ryska ursprung. Och han har aldrig besökt St Petersburg. Ryska revolutionen resulterade som bekant i Sovjetunionen som i över 50 år kom att avskärma Ryssland från den övriga världen.
Uppväxt i VallentunaSten-Åke föddes hösten 1956 i trakten av Sandviken. Tre år gammal kom han till Vallentuna, där familjen bosatte sig i ett hus vid Gläntastigen. Skolbuss fanns inte, så Sten-Åke fick traska och gå till Prästgårdsskolan i Täby Kyrkby. Först 1965 började han klass tre i Vallentuna Centralskola, som Hjälmstaskolan hette då.
- Min lärare, Ingrid Jägerhult, var toppen. Och det hände ibland att förre rektorn, Josef Andersson, vikarierade. Ibland fick man hälsa på rektorn, Nils Sjöström. Man var ju grabb. Man gjorde hyss…
På högstadiet mötte ett betydligt tuffare klimat. Med hundratals nya elever och en lärare för varje ämne kom anonymiteten som ett brev på posten. Borta var tryggheten och betygen blev därefter.
- I mina ögon var högstadiet en katastrof, säger Sten-Åke. Det var ett utmärkt sätt att ta död på läslusten.
Säljare som lyssnar Efter grundskolan fick han anställning i ett handelshus med uppgift att ta fram företagets skeppningshandlingar för all export till Japan. Ett halvår senare fick han även ta hand om flygfrakterna. Han gjorde värnplikten vid P18 i Göteborg och gifte sig med Birgitta. De har barnen Niklas, 20, och Liselotte, 17, och bor numera vid Fornminnesvägen. Men åter till karriären:
Sten-Åke blev säljare och säljchef med uppgift att bygga upp säljorganisationer, ett jobb som mest handlar om problemlösning. Efter snart 30 år i branschen är han en mästare på att sälja allt från bilar till uppslagsverk - han har bland annat varit försäljningschef för SLT-Focus.
- Folk tror att försäljning är att kunna prata. Det är tvärtom. Viktigast är att lyssna. En försäljare ska inte prata mer än nödvändigt.
Lokala förtroendeuppdragSten-Åke var ointresserad av lokal politik, tills grannen Leif Öhman 1997 lyckades övertala honom att gå med i moderaterna. Tämligen omgående blev han ersättare i socialnämnden, där han efter valet 1998 blev vice ordförande. När Mikael Baecklund avgick som ordförande för Grundskolenämnden fick Sten-Åke även ta över ordförandeklubban där. Som om det inte vore nog, är han sedan tre år ordförande för Vallentunamoderaterna. Dessutom representerar han kommunen i Roslagens Polisnämnd.
- Jag funderade länge, innan jag tackade ja. Jag har aldrig stått efter att bli något politiskt. Jag ville bara vara med och göra kommunen lite bättre.
Det är fortfarande målet, säger han. Han vill bo här och därför ha en bra kommun. Att fiska röster genom att göra och säga smarta saker är honom främmande. Kanske är det just därför som han, efter en spikrak karriär, blivit kommunstyrelsens ordförande och Vallentunas kommunalråd.
Stora löneskillnader- Jag visste att jag var en tänkbar kandidat och tackade ja direkt, när jag fick frågan. Det är härligt att få jobba på heltid med det man ägnar fritiden åt.
Månadslönen på 41 800 kronor i månaden är både högre och lägre än de löner han haft förr. Kommunens ledande tjänstemän har emellertid upp till 50 procent mer. Kommundirektör Kjell Johansson lyfter exempelvis omkring 60 000 kronor varje månad.
- Jag är fullkomligt nöjd, säger Sten-Åke. Jag tycker bara att löneskillnaderna är en konstig signal. Genomsnittslönen för Vallentunaborna uppgick 1998 till omkring 12 300 kronor för kvinnor och 18 700 för män.
Sten-Åke säger vad han menar och förordar följaktligen rak kommunikation.
- Jag blir skogstokig, när folk ska tolka det man sagt till något annat än det var. Jag svänger mig aldrig med fina ord. Säger jag att jag mår bra, så gör jag det också. Så ska de kommunala protokollen se ut framöver. Det ska inte råda någon som helst tvekan om vad som menas.
Politiker och tjänstemänSten-Åke menar att kommunens tjänstemän ibland svänger sig med främmande ord som om de drevs av ett behov att göra sig betydelsefulla. När exempelvis läraravtalet skulle förnyas, hette det, att det gamla skulle prolongeras (förlängas) om inget nytt kom till stånd.
- Man drog på munnen, när somliga politiker tog efter. I min värld behövs inga konstiga ord. Jag vet vem jag är och har inget behov av att göra om mig. Man måste förstå sitt uppdrag - att göra det så enkelt som möjligt för kommuninvånarna. Dessutom måste det finnas en klar gräns mellan politiker och tjänstemän. Politikerna har tjänstemannakåren under sig. De ska inte göra sig mer märkvärdiga än vad de är. Speciellt inte om de som har 50 000 kronor i månaden för att göra sitt jobb.
I Sten-Åkes vision är Vallentuna en bra kommun som hela tiden förbättras. Det ska framför allt bli enklare för företag som vill etablera sig här. Ingen ska som nu behöva vänta på besked i flera år. Det kommunala uppdraget ska ses över och verksamheter konkurrensutsättas.
- Målet är inte att privatisera utan att få fram så bra verksamheter som möjligt i privat eller kommunal regi.
Kommunalrådsfisk Privat gäller familjen som åker gärna norrut på semester. Sten-Åke tycker om att fiska och spelar dessutom gärna boule. Det intresset har han ärvt av pappa Jean som tack vare boulespelet var god vän med prins Bertil.
- Jag lagar gärna mat, säger Sten-Åke. Men det ska vara lite speciellt. Vardagsmatlagning är jag inte särskilt road av.
Favoriträtten är fisk, visar det sig, och Sten-Åke bjuder på ett recept.
- Lägg filéer i en smörad form. Häll över grädde och vitt vin. Garnera med räkor och bryta champinjoner och grädda i 20 minuter. Det är omöjligt att misslyckas!
Monica Antonsson
Han har delvis ryska rötter, visar det sig. Därav namnet. Det finns bara åtta Adlivankin i Sverige, enligt telefonkatalogen. Och alla är de släkt.
- Pappas farmor - Mania - föddes i St Petersburg i slutet av 1800-talet. Hennes far var ryss men mamman kom från Dalarna. Dessvärre ville Mania och hennes syskon sällan prata om livet i Ryssland. Hon var ogift mor. Det kanske berodde på det.
Om sin ryska anmoder från Dalarna vet Sten-Åke följaktligen ingenting. Det är emellertid inte särskilt ovanligt med svenska i St Petersburg då. Där fanns tvärtom en ganska stor svensk koloni. Företag som ASEA, SKF och LM Eriksson blomstrade och familjen Nobels fabriker var Rysslands största verkstadsindustri. St Petersburg hade svenska föreningar, skolor, restauranger, sjukhus och tidningar fram till ryska revolutionen 1917. Då tog bolsjevikerna makten och svenskarna ombads lämna landet. Tusen rubel var allt de fick med sig. All fast egendom belades med exportförbud.
Dunkla ryska rötter - Manias pappa var körsnär, säger Sten-Åke. De hade gott om pengar och bodde i ett stort hus. Hon lämnade Ryssland före sekelskiftet med sin bror och syster. De bosatte sig i Finland, där de drev hotell i såväl Tammerfors som Helsingfors. Så småningom kom de till Sverige och systrarna slog sig ner i Göteborg, där de drev skönhetssalong.
- De blev över 90 år alla tre, så jag har träffat dem.
Syskonen Adlivankin tog sin historia med i graven. I dag är den svår att rekonstruera.
- Via internet har jag hittat en Adlivankin i Israel. Hans familj bodde i St Petersburg på 1800-talet och hans farfar hade berättat, att de var mycket välbeställda tack vare familjen Adlivankin. Denne hade lejt den här mannens förfader att inställa sig till militärtjänst i sonens ställe. Förfadern ställde upp och blev småningom adopterad av familjen Adlivankin.
Mer än så vet inte Sten-Åke om sitt ryska ursprung. Och han har aldrig besökt St Petersburg. Ryska revolutionen resulterade som bekant i Sovjetunionen som i över 50 år kom att avskärma Ryssland från den övriga världen.
Uppväxt i VallentunaSten-Åke föddes hösten 1956 i trakten av Sandviken. Tre år gammal kom han till Vallentuna, där familjen bosatte sig i ett hus vid Gläntastigen. Skolbuss fanns inte, så Sten-Åke fick traska och gå till Prästgårdsskolan i Täby Kyrkby. Först 1965 började han klass tre i Vallentuna Centralskola, som Hjälmstaskolan hette då.
- Min lärare, Ingrid Jägerhult, var toppen. Och det hände ibland att förre rektorn, Josef Andersson, vikarierade. Ibland fick man hälsa på rektorn, Nils Sjöström. Man var ju grabb. Man gjorde hyss…
På högstadiet mötte ett betydligt tuffare klimat. Med hundratals nya elever och en lärare för varje ämne kom anonymiteten som ett brev på posten. Borta var tryggheten och betygen blev därefter.
- I mina ögon var högstadiet en katastrof, säger Sten-Åke. Det var ett utmärkt sätt att ta död på läslusten.
Säljare som lyssnar Efter grundskolan fick han anställning i ett handelshus med uppgift att ta fram företagets skeppningshandlingar för all export till Japan. Ett halvår senare fick han även ta hand om flygfrakterna. Han gjorde värnplikten vid P18 i Göteborg och gifte sig med Birgitta. De har barnen Niklas, 20, och Liselotte, 17, och bor numera vid Fornminnesvägen. Men åter till karriären:
Sten-Åke blev säljare och säljchef med uppgift att bygga upp säljorganisationer, ett jobb som mest handlar om problemlösning. Efter snart 30 år i branschen är han en mästare på att sälja allt från bilar till uppslagsverk - han har bland annat varit försäljningschef för SLT-Focus.
- Folk tror att försäljning är att kunna prata. Det är tvärtom. Viktigast är att lyssna. En försäljare ska inte prata mer än nödvändigt.
Lokala förtroendeuppdragSten-Åke var ointresserad av lokal politik, tills grannen Leif Öhman 1997 lyckades övertala honom att gå med i moderaterna. Tämligen omgående blev han ersättare i socialnämnden, där han efter valet 1998 blev vice ordförande. När Mikael Baecklund avgick som ordförande för Grundskolenämnden fick Sten-Åke även ta över ordförandeklubban där. Som om det inte vore nog, är han sedan tre år ordförande för Vallentunamoderaterna. Dessutom representerar han kommunen i Roslagens Polisnämnd.
- Jag funderade länge, innan jag tackade ja. Jag har aldrig stått efter att bli något politiskt. Jag ville bara vara med och göra kommunen lite bättre.
Det är fortfarande målet, säger han. Han vill bo här och därför ha en bra kommun. Att fiska röster genom att göra och säga smarta saker är honom främmande. Kanske är det just därför som han, efter en spikrak karriär, blivit kommunstyrelsens ordförande och Vallentunas kommunalråd.
Stora löneskillnader- Jag visste att jag var en tänkbar kandidat och tackade ja direkt, när jag fick frågan. Det är härligt att få jobba på heltid med det man ägnar fritiden åt.
Månadslönen på 41 800 kronor i månaden är både högre och lägre än de löner han haft förr. Kommunens ledande tjänstemän har emellertid upp till 50 procent mer. Kommundirektör Kjell Johansson lyfter exempelvis omkring 60 000 kronor varje månad.
- Jag är fullkomligt nöjd, säger Sten-Åke. Jag tycker bara att löneskillnaderna är en konstig signal. Genomsnittslönen för Vallentunaborna uppgick 1998 till omkring 12 300 kronor för kvinnor och 18 700 för män.
Sten-Åke säger vad han menar och förordar följaktligen rak kommunikation.
- Jag blir skogstokig, när folk ska tolka det man sagt till något annat än det var. Jag svänger mig aldrig med fina ord. Säger jag att jag mår bra, så gör jag det också. Så ska de kommunala protokollen se ut framöver. Det ska inte råda någon som helst tvekan om vad som menas.
Politiker och tjänstemänSten-Åke menar att kommunens tjänstemän ibland svänger sig med främmande ord som om de drevs av ett behov att göra sig betydelsefulla. När exempelvis läraravtalet skulle förnyas, hette det, att det gamla skulle prolongeras (förlängas) om inget nytt kom till stånd.
- Man drog på munnen, när somliga politiker tog efter. I min värld behövs inga konstiga ord. Jag vet vem jag är och har inget behov av att göra om mig. Man måste förstå sitt uppdrag - att göra det så enkelt som möjligt för kommuninvånarna. Dessutom måste det finnas en klar gräns mellan politiker och tjänstemän. Politikerna har tjänstemannakåren under sig. De ska inte göra sig mer märkvärdiga än vad de är. Speciellt inte om de som har 50 000 kronor i månaden för att göra sitt jobb.
I Sten-Åkes vision är Vallentuna en bra kommun som hela tiden förbättras. Det ska framför allt bli enklare för företag som vill etablera sig här. Ingen ska som nu behöva vänta på besked i flera år. Det kommunala uppdraget ska ses över och verksamheter konkurrensutsättas.
- Målet är inte att privatisera utan att få fram så bra verksamheter som möjligt i privat eller kommunal regi.
Kommunalrådsfisk Privat gäller familjen som åker gärna norrut på semester. Sten-Åke tycker om att fiska och spelar dessutom gärna boule. Det intresset har han ärvt av pappa Jean som tack vare boulespelet var god vän med prins Bertil.
- Jag lagar gärna mat, säger Sten-Åke. Men det ska vara lite speciellt. Vardagsmatlagning är jag inte särskilt road av.
Favoriträtten är fisk, visar det sig, och Sten-Åke bjuder på ett recept.
- Lägg filéer i en smörad form. Häll över grädde och vitt vin. Garnera med räkor och bryta champinjoner och grädda i 20 minuter. Det är omöjligt att misslyckas!
Monica Antonsson
Roger Larsson, Lena Kustus, Johan Armfelt, Josefine Håkansson, Karin Unosson, Helena Åkerlund, Bo Wiberg, Hans Blumenthal
Monica Antonsson som "Primadonnan".
Johan Armfelt som viking
Monica Antonsson med herrbaletten, bestående av Bo Wiberg, Roger Larsson och Hans Blumenthal. Sången handlar om att hålla vikten.
Helena Åkerlund, Lena Kustus och Monica Antonsson som "gamla tanter".
Den orkeslösa doktorn (Johan Arnfelt), patienten fru Bulvan, förlåt, fru Almén (Lena Kustus) samt Syster Ragata (Monica Antonsson).
Kersin Dickson sjunger om snön som plötsligt vräkte ner och alla snöplogar som var borta.
Här kommer snutar med batonger...
Sång om bl a kravallerna vid EU toppmötet i somras.
Foto: Håkan Blumenthal
Kerstin Dickson
Monica Antonsson
Johan Armfelt
Hans Blumenthal
Kerstin Dickson
Josefine Håkansson
Lena Kustus
Roger Larsson
Karin Unosson
Bo Wiberg
Helena Åkerlund
Monica Antonsson (tvilling)
Som fyllde 50 för två år sedan (och hade en fantastisk fest) var sångerska med egen orkester i tolv år, innan sönerna Björn och Thomas gjorde entré i hennes liv. Var och varannan krog, folkets hus och stadshotell inom en radie av 15 mil från Stockholm fick påhälsning. Ett resultat av det är LP:n "Reser vi tillsammans" med Clas Svanberg 1974.
Vallentuna Revyn kom till som en slags kompensation, sedan hon blivit mamma och inte ville jobba på krogar om nätterna längre. Syskonen Anki och Lars och svågern Åke var med och bildade revyn för 22 år sedan nu. Privat är Monica journalist med personporträtt i veckopressen som specialitet. Ett annat specialintresse är kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 och dess effekter på människorna i närområdet.
- Man måste få en del törnar, uppleva sorg och förtvivlan. Annars kan man inte bli riktigt glad och lycklig. Tyck om dig själv. Gilla dig själv. Annars kan du inte tycka om någon annan.
- Bättre ett litet tillstånd än en tupp i halsen, säger Monica. Man får vara glad för det lilla. Bättre en gammal revyskuta än ett vrak i Vallentunasjön.
Johan Armfelt (stenbock)
Johan är revyns blåblodige aktör som - om han så vill - kan ta en tur till Riddarhuset för att beundra sitt släktvapen. Frågan är vad grevarna Armfelt före honom skulle ha sagt, om de löst biljett till Wallentuna Salonger för att beskåda sitt 47-årige ättelägg. Greve Johan är numera huvudman för släkten och dessutom överläkare på Sabbatsbergs närsjukhus. Han inledde sin skådespelarbana i Ölandsrevyn 1989 och har genom åren hunnit avverka ett stort antal rollfigurer.
Johan kom till Vallentuna Revyn för tre år sedan, efter att först ha sett oss ett antal år. Men han har inte glömt sina kompisar på Öland. Tvärtom. Han tog till och med ledigt från repetitionerna för att kunna flyga ner och vara med om deras premiär. - Skjut inte upp till morgondagen, det du kan skjuta upp till nästa vecka, säger Johan som lever enligt devisen Carpe Diem. Fånga dagen!
Hasse Blumenthal (vattuman)
- Missa inte chansen! Vinn en resa till Mallorca!
Hasse Blumenthal är en riktig ringräv. De senaste 50 åren har han gjort det mesta. I varje fall på scenen. Och än är det full fart på musikanten. Som Vallentuna Revyns rolige gubbe är han en sanslös skrattförsäkring i Wallentunas Salonger. Så spänn fast er i stolarna. Man vet aldrig vad han hittar på…
Klicka här för att läsa mer om Hasse på "Hasses hörna".
Kerstin Dickson (skorpion)
I våras muckade 19-åriga Kerstin från teaterlinjen på Danderyds gymnasium. Sedan dess har hon pluggat sång och teater vid Folkuniversitetet med sikte på en framtid vid scenen. Till skillnad från många andra satsar hon seriöst och jobbar hårt med att utveckla sin röst. Dessutom tar hon sedan tio år danslektioner hos Laisings Dansinstitut.
I vår kommer Kerstin att söka sig till någon av landets musikalskolor. Folkhögskolan i Umeå lockar speciellt. Den har ett flitigt utbyte med teatrar och fameskolor i London. Lyckas Kerstin komma in där, går hon troligen förlorad för Vallentuna Revyn. Så passa på att se henne nu. Revyfamiljen håller tummarna och önskar henne lycka till.
Kerstin har varit med i revygänget sedan hon som treåring sålde programblad i foajén. Hon gör sitt femte år på scenen.
- Jag kan inte komma på något visdomsord, säger Kerstin som är klok som en uggla.
Josefine Håkansson (skytt)
Sextonåriga Josefine går första året på samhällsekonomiska linjen vid Vallentuna gymnasium. Hon har en enastående talang att utveckla för en framtid på tiljorna. I Vallentuna Revyn fick hon som de flesta andra börja med att jobba bakom kulisserna. Efter två år debuterade hon på scenen förra året. Många höjde förvånade ögonbryn inför denna talang. Det kommer de att göra i år också.
Vid sidan av skolan och revyn har Josefine en mindre roll i TV-såpan Nya Tider. Lokalt var hon dessutom en av tärnorna i 2001 års Luciatåg. Pappa Tommy är förebilden och morfar Håkan är idolen, säger Josefine som delar sin tid mellan mamma i Frösunda och pappa i Vallentuna.
- Jag tappar hellre fattningen än repliken, säger Josefin och ler. Allvarligt talat ska man tänka framåt i stället för att se bakåt och inte gräma sig över vad som hände då.
Lena Kustus (vädur)
Hasse Blumenthals 38-åriga dotter fick sången och musiken med modersmjölken. Vår Teater och i Kommunala Musikskolan i Skärholmen. Det märks tydligt nu, när hon revydebuterar.
På scenen har Lena emellertid stått förut. Eller vad sägs om "Jösses flickor, befrielsen är nära" på Stockholms Stadsteater, där hon medverkade 1974. Så småningom blev hon en av klipporna i Hägerstens Motettkör, innan hon gick vidare till Stockholms Kammarkör, där bara de allra bästa får vara med. Lenas liv kantas av stora konserter och turnéer. Själv berättar hon helst om Vincenzo Bellinis opera Adelson et Salvini som kammarkören turnerade med i Italien 1985. Och Evert Taube-föreställningen "Änglamark" hon medverkade i på Hågelbyteatern 1993. Men nu är det alltså dags för revydebut. Sönerna och katterna hemma i Vällingby håller tummarna.
- Jag brukar alltid säga, att jag ska bara… Men huvudsaken är, att vad du gör, gör det av hjärtat!
Roger Larsson (skytt)
Roger fyller 50 år den 5 december år 2003 och förväntar sig ett jättekalas. Så håll dig beredd. Vallentunas mest kände före detta järnhandlare och Köpmannaföreningens ordförande måste firas rejält. Han har alltid tyckt om att stå i centrum och är ett säkert kort som toastmaster, festfixare och pyrotekniker. Privat är han numera lagerchef på Copy Consult.
Roger började sin teaterbana med att baka pizza på tid med andra köpmän en solig sommardag i kommunalhusparken. Strax därpå var han revyns allt-i-allo. Allt var frid och fröjd tills det förra året plötsligt saknades en karl i ensemblen. Nöden har just ingen lag, så Roger fick hoppa in som skådis. Resultatet var över förväntan och nu kan inte ens vilda hästar få honom därifrån. Till vår stora förvåning gör han ständiga framsteg.
- Optimisten ser en möjlighet i varje problem, säger Roger. Pessimisten ser ett problem i varje möjlighet.
Karin Unosson (lejon)
Karin är 21 år och lokförare på Roslagsbanan. Bättre än de flesta vet hon, hur det står till med vår lokala kollektivtrafik. Karin kommer från Värmdö, där hon växte upp och gick gymnasiet med inriktning på dans, teater och media. Som barn ville hon nämligen bli sångerska likt idolen Carola. Hon sjöng i skolkören och lärde sig sångteknik av en pedagog vid kommunala musikskolan. Så småningom blev hon tågvärd med uppgift att gå omkring och vara trevlig i stans nya tunnelbanevagnar. I höstas tog hon en kurs i monologteknik vid Calle Flygares teaterskola för att ha något kul och utvecklande att göra. Vallentuna Revyns scenchef Marika Karlsson, som är konduktör på Roslagsbanan, fick höra talas om det och vips, så var Karin värvad. Gissa om vi fick en vinstlott!
Karin bor på Östermalm och siktar på att bli journalist.
- Hellre tio fåglar i handen än ingen i skogen, skrattar Karin. Man lär så länge man lever!
Det är en bra levnadsregel.
Bo Wiberg (vädur)
Bosse är 42 och mest känd som diakon - socialarbetare - i Vallentuna församling. Vallentuna Dialogen, ett samtalsforum för tonårsföräldrar, var länge hans skötebarn. I dag pluggar han psykoterapi i hopp om ett jobb som bygger på det förtroliga samtalet.
Bosse bor i Lindholmen med fru och tre döttrar. På en folkhögskolekurs har han lärt sig förmedla budskap genom drama. Till revyn sökte han sig för att få göra något genuint roligt. När detta skrivs har han förstås ingen aning om, vad han givit sig in på. Han ser emellertid lugn ut och förväntar sig en mycket speciell upplevelse. Och det törs vi lova, att han ska få.
- Alltid redlös, skrattar Bosse. Må ord och tal bli ett.
Helena Åkerlund (lejon)
Helena, 47, är civilingenjör i maskinteknik och enhetschef på Patent- och Registreringsverket. Hon var scenarbetare i Vallentuna Revyn i början av 90-talet. Samtidigt var hon en driven kabarémakare på sitt jobb, där hon varje år gör en intern revy. Eva Hüppel från Vallentuna är med. Hon kommer att ersätta Helena i Vallentuna Revyn den sista helgen av vår spelperiod.
Helena studerar dans sedan 15 år och har staterat i en rad filmer. Stoltast är hon över sin insats i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander". Rollen som piga i Vasaskrönan är också en fjäder i hatten, tycker hon. Till vardags bor Helena i Ormsta med man och två tonårsbarn.
- Kommunicera mera, säger
Kerstin Dickson
Ensemblen på M/S Preja:
Monica Antonsson
Johan Armfelt
Hans Blumenthal
Kerstin Dickson
Josefine Håkansson
Lena Kustus
Roger Larsson
Karin Unosson
Bo Wiberg
Helena Åkerlund
Monica Antonsson (tvilling)
Som fyllde 50 för två år sedan (och hade en fantastisk fest) var sångerska med egen orkester i tolv år, innan sönerna Björn och Thomas gjorde entré i hennes liv. Var och varannan krog, folkets hus och stadshotell inom en radie av 15 mil från Stockholm fick påhälsning. Ett resultat av det är LP:n "Reser vi tillsammans" med Clas Svanberg 1974.
Vallentuna Revyn kom till som en slags kompensation, sedan hon blivit mamma och inte ville jobba på krogar om nätterna längre. Syskonen Anki och Lars och svågern Åke var med och bildade revyn för 22 år sedan nu. Privat är Monica journalist med personporträtt i veckopressen som specialitet. Ett annat specialintresse är kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 och dess effekter på människorna i närområdet.
- Man måste få en del törnar, uppleva sorg och förtvivlan. Annars kan man inte bli riktigt glad och lycklig. Tyck om dig själv. Gilla dig själv. Annars kan du inte tycka om någon annan.
- Bättre ett litet tillstånd än en tupp i halsen, säger Monica. Man får vara glad för det lilla. Bättre en gammal revyskuta än ett vrak i Vallentunasjön.
Johan Armfelt (stenbock)
Johan är revyns blåblodige aktör som - om han så vill - kan ta en tur till Riddarhuset för att beundra sitt släktvapen. Frågan är vad grevarna Armfelt före honom skulle ha sagt, om de löst biljett till Wallentuna Salonger för att beskåda sitt 47-årige ättelägg. Greve Johan är numera huvudman för släkten och dessutom överläkare på Sabbatsbergs närsjukhus. Han inledde sin skådespelarbana i Ölandsrevyn 1989 och har genom åren hunnit avverka ett stort antal rollfigurer.
Johan kom till Vallentuna Revyn för tre år sedan, efter att först ha sett oss ett antal år. Men han har inte glömt sina kompisar på Öland. Tvärtom. Han tog till och med ledigt från repetitionerna för att kunna flyga ner och vara med om deras premiär. - Skjut inte upp till morgondagen, det du kan skjuta upp till nästa vecka, säger Johan som lever enligt devisen Carpe Diem. Fånga dagen!
Hasse Blumenthal (vattuman)
- Missa inte chansen! Vinn en resa till Mallorca!
Hasse Blumenthal är en riktig ringräv. De senaste 50 åren har han gjort det mesta. I varje fall på scenen. Och än är det full fart på musikanten. Som Vallentuna Revyns rolige gubbe är han en sanslös skrattförsäkring i Wallentunas Salonger. Så spänn fast er i stolarna. Man vet aldrig vad han hittar på…
Klicka här för att läsa mer om Hasse på "Hasses hörna".
Kerstin Dickson (skorpion)
I våras muckade 19-åriga Kerstin från teaterlinjen på Danderyds gymnasium. Sedan dess har hon pluggat sång och teater vid Folkuniversitetet med sikte på en framtid vid scenen. Till skillnad från många andra satsar hon seriöst och jobbar hårt med att utveckla sin röst. Dessutom tar hon sedan tio år danslektioner hos Laisings Dansinstitut.
I vår kommer Kerstin att söka sig till någon av landets musikalskolor. Folkhögskolan i Umeå lockar speciellt. Den har ett flitigt utbyte med teatrar och fameskolor i London. Lyckas Kerstin komma in där, går hon troligen förlorad för Vallentuna Revyn. Så passa på att se henne nu. Revyfamiljen håller tummarna och önskar henne lycka till.
Kerstin har varit med i revygänget sedan hon som treåring sålde programblad i foajén. Hon gör sitt femte år på scenen.
- Jag kan inte komma på något visdomsord, säger Kerstin som är klok som en uggla.
Josefine Håkansson (skytt)
Sextonåriga Josefine går första året på samhällsekonomiska linjen vid Vallentuna gymnasium. Hon har en enastående talang att utveckla för en framtid på tiljorna. I Vallentuna Revyn fick hon som de flesta andra börja med att jobba bakom kulisserna. Efter två år debuterade hon på scenen förra året. Många höjde förvånade ögonbryn inför denna talang. Det kommer de att göra i år också.
Vid sidan av skolan och revyn har Josefine en mindre roll i TV-såpan Nya Tider. Lokalt var hon dessutom en av tärnorna i 2001 års Luciatåg. Pappa Tommy är förebilden och morfar Håkan är idolen, säger Josefine som delar sin tid mellan mamma i Frösunda och pappa i Vallentuna.
- Jag tappar hellre fattningen än repliken, säger Josefin och ler. Allvarligt talat ska man tänka framåt i stället för att se bakåt och inte gräma sig över vad som hände då.
Lena Kustus (vädur)
Hasse Blumenthals 38-åriga dotter fick sången och musiken med modersmjölken. Vår Teater och i Kommunala Musikskolan i Skärholmen. Det märks tydligt nu, när hon revydebuterar.
På scenen har Lena emellertid stått förut. Eller vad sägs om "Jösses flickor, befrielsen är nära" på Stockholms Stadsteater, där hon medverkade 1974. Så småningom blev hon en av klipporna i Hägerstens Motettkör, innan hon gick vidare till Stockholms Kammarkör, där bara de allra bästa får vara med. Lenas liv kantas av stora konserter och turnéer. Själv berättar hon helst om Vincenzo Bellinis opera Adelson et Salvini som kammarkören turnerade med i Italien 1985. Och Evert Taube-föreställningen "Änglamark" hon medverkade i på Hågelbyteatern 1993. Men nu är det alltså dags för revydebut. Sönerna och katterna hemma i Vällingby håller tummarna.
- Jag brukar alltid säga, att jag ska bara… Men huvudsaken är, att vad du gör, gör det av hjärtat!
Roger Larsson (skytt)
Roger fyller 50 år den 5 december år 2003 och förväntar sig ett jättekalas. Så håll dig beredd. Vallentunas mest kände före detta järnhandlare och Köpmannaföreningens ordförande måste firas rejält. Han har alltid tyckt om att stå i centrum och är ett säkert kort som toastmaster, festfixare och pyrotekniker. Privat är han numera lagerchef på Copy Consult.
Roger började sin teaterbana med att baka pizza på tid med andra köpmän en solig sommardag i kommunalhusparken. Strax därpå var han revyns allt-i-allo. Allt var frid och fröjd tills det förra året plötsligt saknades en karl i ensemblen. Nöden har just ingen lag, så Roger fick hoppa in som skådis. Resultatet var över förväntan och nu kan inte ens vilda hästar få honom därifrån. Till vår stora förvåning gör han ständiga framsteg.
- Optimisten ser en möjlighet i varje problem, säger Roger. Pessimisten ser ett problem i varje möjlighet.
Karin Unosson (lejon)
Karin är 21 år och lokförare på Roslagsbanan. Bättre än de flesta vet hon, hur det står till med vår lokala kollektivtrafik. Karin kommer från Värmdö, där hon växte upp och gick gymnasiet med inriktning på dans, teater och media. Som barn ville hon nämligen bli sångerska likt idolen Carola. Hon sjöng i skolkören och lärde sig sångteknik av en pedagog vid kommunala musikskolan. Så småningom blev hon tågvärd med uppgift att gå omkring och vara trevlig i stans nya tunnelbanevagnar. I höstas tog hon en kurs i monologteknik vid Calle Flygares teaterskola för att ha något kul och utvecklande att göra. Vallentuna Revyns scenchef Marika Karlsson, som är konduktör på Roslagsbanan, fick höra talas om det och vips, så var Karin värvad. Gissa om vi fick en vinstlott!
Karin bor på Östermalm och siktar på att bli journalist.
- Hellre tio fåglar i handen än ingen i skogen, skrattar Karin. Man lär så länge man lever!
Det är en bra levnadsregel.
Bo Wiberg (vädur)
Bosse är 42 och mest känd som diakon - socialarbetare - i Vallentuna församling. Vallentuna Dialogen, ett samtalsforum för tonårsföräldrar, var länge hans skötebarn. I dag pluggar han psykoterapi i hopp om ett jobb som bygger på det förtroliga samtalet.
Bosse bor i Lindholmen med fru och tre döttrar. På en folkhögskolekurs har han lärt sig förmedla budskap genom drama. Till revyn sökte han sig för att få göra något genuint roligt. När detta skrivs har han förstås ingen aning om, vad han givit sig in på. Han ser emellertid lugn ut och förväntar sig en mycket speciell upplevelse. Och det törs vi lova, att han ska få.
- Alltid redlös, skrattar Bosse. Må ord och tal bli ett.
Helena Åkerlund (lejon)
Helena, 47, är civilingenjör i maskinteknik och enhetschef på Patent- och Registreringsverket. Hon var scenarbetare i Vallentuna Revyn i början av 90-talet. Samtidigt var hon en driven kabarémakare på sitt jobb, där hon varje år gör en intern revy. Eva Hüppel från Vallentuna är med. Hon kommer att ersätta Helena i Vallentuna Revyn den sista helgen av vår spelperiod.
Helena studerar dans sedan 15 år och har staterat i en rad filmer. Stoltast är hon över sin insats i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander". Rollen som piga i Vasaskrönan är också en fjäder i hatten, tycker hon. Till vardags bor Helena i Ormsta med man och två tonårsbarn.
- Kommunicera mera, säger
Dansgruppen Flow
Nathalic Zoukatas och Malin Gramer
(som vanligtvis inte har röda ögon)
(som vanligtvis inte har röda ögon)
dansar till
Rapgruppen Dianas Universum
Thomas Antonsson
(som vanligtvis inte heller har röda ögon),
Fredrik Hansson och Jimmy Weman (saknas på bild).
(som vanligtvis inte heller har röda ögon),
Fredrik Hansson och Jimmy Weman (saknas på bild).
Kör
Liselotte Adlivankin, Carina Backman, Madelen Brottman
Liselotte Adlivankin, Carina Backman, Madelen Brottman
HASSES HÖRNA!
Hasse Blumenthal är en riktig ringräv. De senaste 50 åren har han gjort det mesta. I varje fall på scenen. Och än är det full fart på musikanten. Som Vallentuna Revyns rolige gubbe är han en sanslös skrattförsäkring i Wallentunas Salonger. Så spänn fast er i stolarna. Man vet aldrig vad han hittar på…
Det började med att Hasses yngre bröder, Bosse och Claes-Göran, blev populära barnstjärnor i början av 50-talet. Elva år gammal fick emellertid även Hasse hänga med då och då som charmör på scenen. Och framgångarna lät inte vänta på sig. Bröderna Blumenthal engagerades till Stora Famnen och Sigges Cirkus som var det absolut bästa av mediaprogram på den tiden. De yngre bröderna vann dessutom anrika talangtävlingen Riksparaden på Skansen både 1955 och 1956, varpå vägen mot toppen låg vidöppen.
- När jag var 17 fick jag börja kompa mina bröder på piano, säger Hasse vars liv under några intensiva år fylldes av framträdanden och turnéer i folkparkerna.
Musik och reklam
Hasse blev emellertid engagerad även utan sina bröder. Han hade hand om kabarén på Sofia Ungdomsgård och spelade piano i husbandet på Kingside som med sina tre våningar och vid sidan av Nalen var Stockholms största ungdomsgård. Hasse var dessutom en av dem som höll i artistskolan med ett 30-tal elever, varav en hette Monica Antonsson.
- Hasse brukade följa med och kompa mig, när jag skulle sjunga på någon ungdomsgård i stan, säger hon. Gaget var 40 kronor och han fick alltihop! Annars hade han aldrig ställt upp. Han var ju gammal - 22 år eller så - och nygift. Jag kommer ihåg att han hade en liten bebis som hette Lena, så han var ju knappast intresserad av några gratisjobb med småtjejer. Själv var jag 13-14 år och glad att någon ville lyssna.
Hasse hade förstås också sin egen orkester som spelade till dans runt hela stan. För säkerhets skull etablerade han sig dessutom i reklambranschen. I dag driver han egen firma - Autograph Reklam AB - för att få utlopp för sin osedvanliga kreativitet och idérikedom.
- Han är superskicklig, säger Monica. Resultatet är alltid säljande och bra. Dessutom går det fort.
Vem tror på slumpen?
Med åren blev det mer reklam och mindre musik för Hasse och så skulle det nog ha fortsatt om han inte råkat på Monica igen av en slump - efter över 35 år. Internet var nytt och båda råkade surfa in på Aftonbladets chatt. Med påhittade namn "pratade" om väder och vind tills det stod klart, att de delar intresset för musik.
- Damen jag chattade med visade sig vara sångerska, säger Hasse som därmed avslöjade såväl förnamn och instrument. Båda hade dessutom varit aktiva i Kingsides Cabaret åren 1962-1964. "Den enda Hasse jag kommer ihåg var en som hette Blumenthal", sa Monica. Vilken fullträff! Telefonen togs till heders, varpå fotoalbum och tidningsklipp från gamla Bildjournalen letades fram.
- Monica visste att Kingsides gitarrist Rune Andreasson numera är ljudchef på Sveriges Radio, bor i Täby Kyrkby. Vi träffades, spelade och sjöng. Det visade sig tyvärr att trummisen var död. Basisten fick vi däremot kontakt med. Dessvärre drabbades han av cancer och dog, innan vi hann ses.
Laddad Hasse full av hyss
Hasse och Rune svarade för musiken på Monicas 50-års fest som firades på Gästgiveriet för två år sedan. De backades upp av basisten Bosse Nerelius och trummisen Lasse Ollonen. För sången fick hon svara själv - och det gjorde hon så gärna. Tillsammans drog de därefter igång Trevliga Klubben Absolut Kul som i mån av tid och ork då och då har samlat glada Vallentunabor kring sång och dans i all enkelhet. De som varit med då, vet att Hasse Blumenthal kan ta sig till nästan vad som helst för att roa sin publik. Det blir många glada och uppsluppna skratt, när han drar igång med hyss och allsånger. Hasse Blumenthal kan konsten att höja temperaturen och få folk på gott humör.
- När Hasse slutar roa, är det dags att börja oroa sig, säger Monica. I Wallentunas Salonger släpper har vi släppt loss honom i full frihet. Så huka er i bänkarna, gott folk. Hasse Blumenthal har laddat om!
Karin Unosson, Lena Kustus, Bo Wiberg och Josefin Håkansson
(Lena Kustus och Karin Unosson)
(Bo Wiberg, Karin Unosson, Lena Kustus, en kossa och Monica Antonsson)
Hur denna revy blev till!
Ingen revy knåpas ihop på en kafferast. Tvärtom. Revyskapande tar tid. Årets händelser ska belysas och folk som utmärkt sig ska gisslas. Publiken måste få skratta och kanske till och med gråta en skvätt. För att verkligen få till det for manusgruppen bort en vecka.
Vi valde en sista-minuten till Costa del Sol för 1295 spänn i slutet av november. Så sent på året lämnar Spanien ingen solgaranti, så det hade varit säkrare att välja Kanarieöarna. Men betydligt dyrare också, så vi tog ekonomiskt ansvar, tyckte vi. För säkerhets skull tog vi semester med fullt avdrag och betalade alla kostnader själva också. Vad gör man inte för konsten?
I Malaga väntade hyrbilen som tog oss de fem milen till Nerja, där vi lånat ett hus. Solen sken och det var varmt, men molnen skiftade i både svart och lila. Det var bara att hoppas på en klarare himmel nästa dag. Vi kom fram, packade upp och gjorde oss hemmastadda.
- Det har varit väldigt kallt en tid, sa revykollega Åke Strömmer som bor i Peter Flacks hus i Marbella över vintern. Ska sanningen fram, så har det varit ett riktigt skitväder, regnigt och kallt.
Dragigt och kallt Ett fönster var förankrat på glänt för ventilationens skull och alla ventiler stod öppna. Ingen tänkte på, att de kanske borde stängas. Termiter hade dessutom ätit ett stort hål i bakdörren, så när kvällen kom med rå och kylig luft, svepte vindarna rakt genom huset. Att det stått tomt i flera månader och var utkylt gjorde inte saken bättre.
Vi hittade tre el-element och placerade dem på strategiska platser och knäppte på. Strömmen bröts omedelbart. Det blev kolsvart. Roger ryckte ut så gammal järn- och elhandlare han är. Vi fick nöja oss med att ha två element på. Något senare skulle vi laga mat på spisen, satte på kaffebryggaren och slog på mikrovågsugnen. Strömmen bröts och Roger ryckte ut på nytt. Vi virade in oss i filtar och täcken och slog oss ner framför TV:n. Det var dags att skärskåda de 15 videofilmer vi haft med i bagaget. Det var dags för årets stora jakt på roliga revynummer. "Skriver de inte revynumren själva", undrar ni. Jodå. Så mycket som möjligt. Men vi köper också. Allt för bästa möjliga revy.
När morgonen kom var himlen blå. Medelhavet låg blankt som en spegel. Med solen kom värmen och vi intog vår frukost på altanen. I takt med att temperaturen steg, åkte jackor och raggsockor av. Den kalla natten var ett minne blott.
Fantastiska Nerja
Nerja är en genuin spansk stad. Hit kom inga svenska charterturister förrän förra året. Som många andra platser längs kusten har Nerja en svensk koloni. Karin från Borlänge var till och med borgmästare här i början av 90-talet. Hon var gift med Ayo då - mannen som varje dag tänder sin eld på stranden och lagar paella i jättelika fat. Det var förresten han som hittade droppstensgrottorna som tog Nerja in i Guinness Rekordbok.
Nerjas hjärta är Europabalkongen, en pir mitt i stan som skjuter ut i havet och är en given samlingsplats för folk på kvällspromenad. Några kilometer inåt landet klättrar bergsstaden Frigiliana längs klippväggarna. Där är det gympaskor som gäller. Många gator är helt enkelt trappor. Här finns ett litet pensionat, några restauranger och pubar med öl, vin och tapas. Här finns butiker med keramik och souvenirer likaväl som att krumma gummor säljer hemgjord honung och Frigilianavin. Under Frigiliana breder det vita Nerja ut sig vid Playa Burriana, den långa sandstranden med vacker promenad och vajande palmer. Här finns flera restauranger direkt på stranden för den som vill avnjuta flamenco och knattrande kastanjetter med fötterna i sanden. Vinet flödar till paella, gambas pir pir och allt annat som hör hemma på den spanska menyn.
Rimstuga på stranden
Vi åt lunch i Frigiliana förstås. Det hör till. Sedan hägrade stranden som var tämligen folktom. Vi hyrde några solstolar och drog igång våra bandspelare i jakten på låtar att skriva revytexter på. Det var Jennifer Lopez och Ricky Martin likaväl som En roddbåt till Kina och Gamle Svarten. Den sistnämnda fick vårt nya kommunalråd. Det är lika många stavelser i Gamle Svarten som i Adlivankin nämligen.
Den gossen är sannerligen ett bekymmer. Vi har inte hittat ett vettigt rimord på karln. Då gäller det att ha fantasi. Adlivankin - ut och vankin - glad som fankin - kvick som tankin... Eller Sten-Åke - va du e tråke - sluta bråke - inte så pjåke - haru nån ståke… Det kan bli hur tokigt som helst. En poäng är att frun heter Birgitta. Vi i revyn kallar henne Gittan II (efter Gittan I, vårt gamla kommunalråd). Fast för Sten-Åke är Gittan II förstås Gittan I… Eller hur var det nu?
Stolsuthyraren skakade i alla fall bekymrat på huvudet och försåg oss med vindskydd. Säkert undrade han vad vi höll på med. "Vilka tokiga svenskar som sitter halvnakna på stranden mitt i vintern och gapskrattar", tänkte han nog. Det blev i alla fall rätt behagligt i solen, där vi låg 2-3 timmar om dagen. Somliga av oss fick till och med lite färg. Att bada var inte att tänka på.
Sprängfyllda väskor När kvällen kom virade vi åter in oss i filtarna framför TV:n. Vi frös, så vi skakade, tills någon kom på att vi kunde inventera förrådet. Där fanns ved, så vi tände en härligt sprakande brasa i öppna spisen.
"Vi borde ta en bild på det här", sa scenchefen Marika. "Här sitter vi som några andra fjärilspuppor runt en spansk brasa och ser fåniga ut." Vi tog ingen bild. Vi glömde helt enkelt bort det. All energi gick åt till att spåna revynummer och fundera på, hur vi skulle hålla värmen. Till sist kände vi oss tvungna att tända fotogenkaminen som stod där. Vips blev det varmt i hela huset, så vi utnämnde Roger till förste kaminskötare. Sedan frös vi inte mer.
- Ingen kommer att tro oss, sa scenchefen Marika, när vi några dagar senare checkade in vårt tämligen välfyllda bagage på flygplatsen i Malaga. För naturligtvis hade vi handlat en hel del.
- Tänk när det är premiär och publiken sitter där vid dukat bord, sa Marika. Vem kan ana då, att vi var i Spanien och frös häcken av oss för att få ihop revyn!
Roger åkte fast i tullen. Hans handbagage vändes ut och in i jakten på terroristvapen. Alla lever vi i skuggan av den 11 september. Tullaren hittade några centimeterstora stenar från stranden i bottnen på Rogers väska. De beslagtogs med bestämdhet men vi fick gå. Vi gjorde oss av med våra pesetas på flygplatsen. Efter årsskiftet gäller som bekant bara euro.
- Det är skitväder igen, skrev Åke Strömmer i ett mail några dagar senare. Det regnar och är kallt.
Vi hade i alla fall tur med vädret!
Vi valde en sista-minuten till Costa del Sol för 1295 spänn i slutet av november. Så sent på året lämnar Spanien ingen solgaranti, så det hade varit säkrare att välja Kanarieöarna. Men betydligt dyrare också, så vi tog ekonomiskt ansvar, tyckte vi. För säkerhets skull tog vi semester med fullt avdrag och betalade alla kostnader själva också. Vad gör man inte för konsten?
I Malaga väntade hyrbilen som tog oss de fem milen till Nerja, där vi lånat ett hus. Solen sken och det var varmt, men molnen skiftade i både svart och lila. Det var bara att hoppas på en klarare himmel nästa dag. Vi kom fram, packade upp och gjorde oss hemmastadda.
- Det har varit väldigt kallt en tid, sa revykollega Åke Strömmer som bor i Peter Flacks hus i Marbella över vintern. Ska sanningen fram, så har det varit ett riktigt skitväder, regnigt och kallt.
Dragigt och kallt Ett fönster var förankrat på glänt för ventilationens skull och alla ventiler stod öppna. Ingen tänkte på, att de kanske borde stängas. Termiter hade dessutom ätit ett stort hål i bakdörren, så när kvällen kom med rå och kylig luft, svepte vindarna rakt genom huset. Att det stått tomt i flera månader och var utkylt gjorde inte saken bättre.
Vi hittade tre el-element och placerade dem på strategiska platser och knäppte på. Strömmen bröts omedelbart. Det blev kolsvart. Roger ryckte ut så gammal järn- och elhandlare han är. Vi fick nöja oss med att ha två element på. Något senare skulle vi laga mat på spisen, satte på kaffebryggaren och slog på mikrovågsugnen. Strömmen bröts och Roger ryckte ut på nytt. Vi virade in oss i filtar och täcken och slog oss ner framför TV:n. Det var dags att skärskåda de 15 videofilmer vi haft med i bagaget. Det var dags för årets stora jakt på roliga revynummer. "Skriver de inte revynumren själva", undrar ni. Jodå. Så mycket som möjligt. Men vi köper också. Allt för bästa möjliga revy.
När morgonen kom var himlen blå. Medelhavet låg blankt som en spegel. Med solen kom värmen och vi intog vår frukost på altanen. I takt med att temperaturen steg, åkte jackor och raggsockor av. Den kalla natten var ett minne blott.
Fantastiska Nerja
Nerja är en genuin spansk stad. Hit kom inga svenska charterturister förrän förra året. Som många andra platser längs kusten har Nerja en svensk koloni. Karin från Borlänge var till och med borgmästare här i början av 90-talet. Hon var gift med Ayo då - mannen som varje dag tänder sin eld på stranden och lagar paella i jättelika fat. Det var förresten han som hittade droppstensgrottorna som tog Nerja in i Guinness Rekordbok.
Nerjas hjärta är Europabalkongen, en pir mitt i stan som skjuter ut i havet och är en given samlingsplats för folk på kvällspromenad. Några kilometer inåt landet klättrar bergsstaden Frigiliana längs klippväggarna. Där är det gympaskor som gäller. Många gator är helt enkelt trappor. Här finns ett litet pensionat, några restauranger och pubar med öl, vin och tapas. Här finns butiker med keramik och souvenirer likaväl som att krumma gummor säljer hemgjord honung och Frigilianavin. Under Frigiliana breder det vita Nerja ut sig vid Playa Burriana, den långa sandstranden med vacker promenad och vajande palmer. Här finns flera restauranger direkt på stranden för den som vill avnjuta flamenco och knattrande kastanjetter med fötterna i sanden. Vinet flödar till paella, gambas pir pir och allt annat som hör hemma på den spanska menyn.
Rimstuga på stranden
Vi åt lunch i Frigiliana förstås. Det hör till. Sedan hägrade stranden som var tämligen folktom. Vi hyrde några solstolar och drog igång våra bandspelare i jakten på låtar att skriva revytexter på. Det var Jennifer Lopez och Ricky Martin likaväl som En roddbåt till Kina och Gamle Svarten. Den sistnämnda fick vårt nya kommunalråd. Det är lika många stavelser i Gamle Svarten som i Adlivankin nämligen.
Den gossen är sannerligen ett bekymmer. Vi har inte hittat ett vettigt rimord på karln. Då gäller det att ha fantasi. Adlivankin - ut och vankin - glad som fankin - kvick som tankin... Eller Sten-Åke - va du e tråke - sluta bråke - inte så pjåke - haru nån ståke… Det kan bli hur tokigt som helst. En poäng är att frun heter Birgitta. Vi i revyn kallar henne Gittan II (efter Gittan I, vårt gamla kommunalråd). Fast för Sten-Åke är Gittan II förstås Gittan I… Eller hur var det nu?
Stolsuthyraren skakade i alla fall bekymrat på huvudet och försåg oss med vindskydd. Säkert undrade han vad vi höll på med. "Vilka tokiga svenskar som sitter halvnakna på stranden mitt i vintern och gapskrattar", tänkte han nog. Det blev i alla fall rätt behagligt i solen, där vi låg 2-3 timmar om dagen. Somliga av oss fick till och med lite färg. Att bada var inte att tänka på.
Sprängfyllda väskor När kvällen kom virade vi åter in oss i filtarna framför TV:n. Vi frös, så vi skakade, tills någon kom på att vi kunde inventera förrådet. Där fanns ved, så vi tände en härligt sprakande brasa i öppna spisen.
"Vi borde ta en bild på det här", sa scenchefen Marika. "Här sitter vi som några andra fjärilspuppor runt en spansk brasa och ser fåniga ut." Vi tog ingen bild. Vi glömde helt enkelt bort det. All energi gick åt till att spåna revynummer och fundera på, hur vi skulle hålla värmen. Till sist kände vi oss tvungna att tända fotogenkaminen som stod där. Vips blev det varmt i hela huset, så vi utnämnde Roger till förste kaminskötare. Sedan frös vi inte mer.
- Ingen kommer att tro oss, sa scenchefen Marika, när vi några dagar senare checkade in vårt tämligen välfyllda bagage på flygplatsen i Malaga. För naturligtvis hade vi handlat en hel del.
- Tänk när det är premiär och publiken sitter där vid dukat bord, sa Marika. Vem kan ana då, att vi var i Spanien och frös häcken av oss för att få ihop revyn!
Roger åkte fast i tullen. Hans handbagage vändes ut och in i jakten på terroristvapen. Alla lever vi i skuggan av den 11 september. Tullaren hittade några centimeterstora stenar från stranden i bottnen på Rogers väska. De beslagtogs med bestämdhet men vi fick gå. Vi gjorde oss av med våra pesetas på flygplatsen. Efter årsskiftet gäller som bekant bara euro.
- Det är skitväder igen, skrev Åke Strömmer i ett mail några dagar senare. Det regnar och är kallt.
Vi hade i alla fall tur med vädret!
Välkommen till Wallentuna Salonger!
Den sanna historien om tillståndet i Vallentuna
Den som säger att det aldrig händer något i Vallentuna, vet inte vad han talar om. Speciellt nu när vi fått Wallentuna Salonger. Efter 21 traditionella revyer (bara ordet känns trist), så slår vi till och bjuder på såväl revy som mat och dans för ynka 250 kronor. Så gör revyer med stor framgång över hela landet, så varför skulle det inte fungera i Vallentuna?
Det har emellertid varit en lång resa från idé till färdig föreställning. Var ska vi exempelvis göra av alla stolar som står i lokalen? Finns det några starka gossar som kan se till att de kommer ut? Och varifrån får vi alla bord som ska in?
Men framför allt: hur står det till med tillstånden? Måste myndigheterna ha ett finger med i spelet för att vi ska få 1) servera mat 2) servera öl och vin och 3) avsluta kvällen med dans?
Det måste de. Närpolisen tycker till och med att vi behöver ordningsvakt. Vi försökte köra med, att revyn och publiken är ett "slutet sällskap" efter några timmars trivsam samvaro. De gick inte på det. Så vad gör man? Skaffar vakt. Tillståndsmyndigheten i det mer världsvana Solna menar emellertid, att det behövs varken tillstånd eller vakt för att revypubliken ska få hasa runt en stund som avslutning på kvällen. Och det är de som bestämmer. Så synd, säger vi, att inte alla tillstånd avgörs i Solna.
Tji konjak, sa Öhman (m)
Det var betydligt svårare att få tillstånd till vin- och ölservering i samband med revymaten nämligen. För att inte tala om att få likör till kaffet! Alkoholhandläggare Nina Thompson och socialnämndens ordförande Leif Öhman (m) slog ifrån sig med båda händerna.
- Någon starksprit blir det verkligen inte tal om! Vi fick ingen motivering.
Alkohol behövs naturligtvis inte. Men det är dumt att chansa, säger folk i min närhet. Den som vill ha en avec till kaffet borde väl kunna få det. Vi lever trots allt i ett fritt land och inga småpåvar ska väl ge sig till att vifta pekfingervalsen framför näsan på vanligt folk.
Det är annat i Åkersberga. Där kan de hantera spriten! Kommunen har två revyföreningar - Åkersberga Revyn och Club 96. Båda har fullständiga rättigheter. Club 96 har till och med barservering med groggar och allt inne i teatersalongen.
- Vi har hur kul som helst, säger Sirpa Berntsson i Elverkets Kundtjänst, där jag hälsade på härom dagen. Hon bor i Åkersberga och går gärna på revy.
Billigt som tusan!
- Vadan denna horribla skillnad i bedömningarna, säger Jan-Olof Tidbäck vid Länsstyrelsens tillståndsenhet. Han rekommenderar oss att överklaga till Länsrätten. Vidare slår han fast att vi alla är lika inför lagen. Alkoholhandläggaren håller inte med. Vallentuna har egna regler.
- Så klart att ni ska ha konjak till kaffet, sa kommunalrådet Adlivankin som emellertid inte vare sig kan eller vill köra över kollega Öhman. Det förstår man.
- Leif Öhman är polis med lång erfarenhet, påpekade handläggaren. Adlivankin är ny.
Då dök plötsligt Tystbergarevyn upp som från ingenstans. Gänget återfinns i Nyköpingstrakten men har tagit spelledigt i år. Ett antal Tystbergabor, som sörjer frånvaron av sin revy, gav sig ut på nätet och hittade - Vallentuna Revyn.
- De har ungefär samma koncept som Tystberga Dramatörer, konstaterade Gösta Eriksson som har beställde hur många biljetter som helst till 22 februari åt sig och sina vänner.
- Och billigt är det. Vallentuna Revyn tar bara 250 spänn för revy, mat och dans. Vi lämnar bilen hemma och tar Roslagsbanan (om den går / min anmärkning).
I det skedet hörde revypappan Johnny Larsson av sig. Det visade sig, att han 1998 hade samma "spritproblem" som vi. Det slutade med att han gick till domstol för att få servera avec till revypubliken. Han vann! Domen ser ni här intill. Vad säger du nu då, Öhman?!
Kall lagad mat lagad eller…
Vin- och öltillstånd var emellertid ingen självklarhet. För ett sådant krävs "lagad mat", enligt lagen. Det är bara frågan om vad som är "lagad mat" - och nu kommer tillståndsgivarens eventuella välvilja in i bilden.
Tillsammans med Myndighetsnämnden för Teknik och Miljö var vi överens om att satsa på ICA:s kallskurna, en välkänd läckerhet för de flesta Vallentunabor. Teatern saknar kök, så någon matlagning kunde det inte bli tal om.
Det visade sig att "lagad mat" minsann inte alltid är "lagad mat". Kallskuret är ett exempel på det. Där fick man sig en knäck i husmoderssjälen! Jag har alltid trott att julskinkan jag kokat och griljerat var lagad och att brödet jag bakat var mat. Icke sa Nicke. Bara med största tvekan gick handläggaren och Öhman med på, att grillad kassler, grillad rostbiff, parmaskinka, två sorters salami, honungsmelon, cocktailtomater, kiwi, ananas, druvor, oliver, brieost, blåmögelost och baguetteer är "lagad mat". Vi förväntas stå med mössan i handen, niga och bocka.
- Vi har verkligen varit tillmötesgående, påpekade handläggaren.
Buss på dom, ICA-handlarn…!
Det har emellertid varit en lång resa från idé till färdig föreställning. Var ska vi exempelvis göra av alla stolar som står i lokalen? Finns det några starka gossar som kan se till att de kommer ut? Och varifrån får vi alla bord som ska in?
Men framför allt: hur står det till med tillstånden? Måste myndigheterna ha ett finger med i spelet för att vi ska få 1) servera mat 2) servera öl och vin och 3) avsluta kvällen med dans?
Det måste de. Närpolisen tycker till och med att vi behöver ordningsvakt. Vi försökte köra med, att revyn och publiken är ett "slutet sällskap" efter några timmars trivsam samvaro. De gick inte på det. Så vad gör man? Skaffar vakt. Tillståndsmyndigheten i det mer världsvana Solna menar emellertid, att det behövs varken tillstånd eller vakt för att revypubliken ska få hasa runt en stund som avslutning på kvällen. Och det är de som bestämmer. Så synd, säger vi, att inte alla tillstånd avgörs i Solna.
Tji konjak, sa Öhman (m)
Det var betydligt svårare att få tillstånd till vin- och ölservering i samband med revymaten nämligen. För att inte tala om att få likör till kaffet! Alkoholhandläggare Nina Thompson och socialnämndens ordförande Leif Öhman (m) slog ifrån sig med båda händerna.
- Någon starksprit blir det verkligen inte tal om! Vi fick ingen motivering.
Alkohol behövs naturligtvis inte. Men det är dumt att chansa, säger folk i min närhet. Den som vill ha en avec till kaffet borde väl kunna få det. Vi lever trots allt i ett fritt land och inga småpåvar ska väl ge sig till att vifta pekfingervalsen framför näsan på vanligt folk.
Det är annat i Åkersberga. Där kan de hantera spriten! Kommunen har två revyföreningar - Åkersberga Revyn och Club 96. Båda har fullständiga rättigheter. Club 96 har till och med barservering med groggar och allt inne i teatersalongen.
- Vi har hur kul som helst, säger Sirpa Berntsson i Elverkets Kundtjänst, där jag hälsade på härom dagen. Hon bor i Åkersberga och går gärna på revy.
Billigt som tusan!
- Vadan denna horribla skillnad i bedömningarna, säger Jan-Olof Tidbäck vid Länsstyrelsens tillståndsenhet. Han rekommenderar oss att överklaga till Länsrätten. Vidare slår han fast att vi alla är lika inför lagen. Alkoholhandläggaren håller inte med. Vallentuna har egna regler.
- Så klart att ni ska ha konjak till kaffet, sa kommunalrådet Adlivankin som emellertid inte vare sig kan eller vill köra över kollega Öhman. Det förstår man.
- Leif Öhman är polis med lång erfarenhet, påpekade handläggaren. Adlivankin är ny.
Då dök plötsligt Tystbergarevyn upp som från ingenstans. Gänget återfinns i Nyköpingstrakten men har tagit spelledigt i år. Ett antal Tystbergabor, som sörjer frånvaron av sin revy, gav sig ut på nätet och hittade - Vallentuna Revyn.
- De har ungefär samma koncept som Tystberga Dramatörer, konstaterade Gösta Eriksson som har beställde hur många biljetter som helst till 22 februari åt sig och sina vänner.
- Och billigt är det. Vallentuna Revyn tar bara 250 spänn för revy, mat och dans. Vi lämnar bilen hemma och tar Roslagsbanan (om den går / min anmärkning).
I det skedet hörde revypappan Johnny Larsson av sig. Det visade sig, att han 1998 hade samma "spritproblem" som vi. Det slutade med att han gick till domstol för att få servera avec till revypubliken. Han vann! Domen ser ni här intill. Vad säger du nu då, Öhman?!
Kall lagad mat lagad eller…
Vin- och öltillstånd var emellertid ingen självklarhet. För ett sådant krävs "lagad mat", enligt lagen. Det är bara frågan om vad som är "lagad mat" - och nu kommer tillståndsgivarens eventuella välvilja in i bilden.
Tillsammans med Myndighetsnämnden för Teknik och Miljö var vi överens om att satsa på ICA:s kallskurna, en välkänd läckerhet för de flesta Vallentunabor. Teatern saknar kök, så någon matlagning kunde det inte bli tal om.
Det visade sig att "lagad mat" minsann inte alltid är "lagad mat". Kallskuret är ett exempel på det. Där fick man sig en knäck i husmoderssjälen! Jag har alltid trott att julskinkan jag kokat och griljerat var lagad och att brödet jag bakat var mat. Icke sa Nicke. Bara med största tvekan gick handläggaren och Öhman med på, att grillad kassler, grillad rostbiff, parmaskinka, två sorters salami, honungsmelon, cocktailtomater, kiwi, ananas, druvor, oliver, brieost, blåmögelost och baguetteer är "lagad mat". Vi förväntas stå med mössan i handen, niga och bocka.
- Vi har verkligen varit tillmötesgående, påpekade handläggaren.
Buss på dom, ICA-handlarn…!
Aja baja, sa alkoholhandläggaren
Jag kan inte låta bli att tänka på ryska tullen. "Den är en stat i staten", säger Tamara i Novozybkov, där vi varit med hjälpsändningar några gånger. "Tullen sätter sig över lagen och gör precis som den vill. Vi har ingenting att sätta emot." Slående lika, känns det som. Där kan en flaska vodka till tullsnoken göra underverk. Så simpelt är det förmodligen inte här.
Vi fick i alla fall tillstånd för öl- och vinservering vid långborden på parkett. Wallentuna Salonger med revy, mat och dans är därmed ett faktum. Läktarpubliken får emellertid finna sig i att köpa vin och sprit i foajébaren. Orsak: vi får inte servera ICA:s kallskurna på läktaren för Myndighetsnämnden för Teknik och Miljö som i stället rekommenderar inplastade smörgåsar där.
- Stopp och belägg, sa alkoholhandläggaren fast med andra ord. Det blir inte tal om några mackor på läktaren! Äter folk smörgås, så blir de törstiga. Och då vill de ha vin…!
Attans också! Läktarpubliken får klara sig utan mat, trots att ICA-folket stod beredda att tillverka de mest delikata skapelser med innehåll som på serveringsfaten. Hastigt och lustigt gick vi därför ut med läktarbiljetter till betydligt billigare pris. Ett alternativ så gott som något för det är inte så långt till baren. Dessutom finns goda alternativ utan alkohol.
Så vi ger järnet - i pausen!
Tillståndseländet är emellertid inte slut med det. Öhmans tillstånd medger att vi får servera våra matgäster öl och vin, så snart de har satt sig vid borden. Läktarpubliken får inte en droppe förrän det blir paus! Allt enligt alkohollagen. Tro´t eller ej.
Inga regler är emellertid så bra, att de inte kan vändas till något bättre. Vi kommer därför att inleda årets revy med - paus - och underhållning från lilla scenen. Hasse och ensemblen tar er med på en musikalisk krumbukt som ni sent ska glömma. Vem får sjunga i radio? Och vem får åka till Mallorca? Ja, det är frågan…
- Ska kommunen bestämma det också, undrar Hasse.
Det faktum att finlandsfärjan M/S Preja gått på grund i Vallentunasjön kommer möjligen att bli ett fall för polischef Hellring och hans mannar. Men vad i all sin dar gör man av den? Speciellt som kapten är försvunnen och taxfree har stängt. Turisterna kliver av vid Arkils Tingstad och smörgåsbordet, tja… Frågan är vilka som finns ombord. Ludmila Engqvist kanske eller Mona Sahlin rent av? Näpo får kanske upp ett spår av Bin Laden eller mullan som snodde alla stålar och stack iväg på cykel? Vallentuna Revyn satsar stenhårt på att ge er århundradets trevligaste evenemang i Wallentuna Salonger.
Monica Antonsson
PS.
Alla kommunala tillståndsgivare hälsas givetvis välkomna till M/S Preja. Vi har bokat plats för er i en hutt… Förlåt…! Hytt ska det naturligtvis vara.
PS.
Alla kommunala tillståndsgivare hälsas givetvis välkomna till M/S Preja. Vi har bokat plats för er i en hutt… Förlåt…! Hytt ska det naturligtvis vara.
Teknik, backstage och salong
Ljud
Krister Uddén
Krister Uddén
LjusMartin Jost och Richard Kustus
Dekor
Kaj Karlsson, Ida Karlsson, Ulrika Eriksson, Barbro Åström,
Gördis och Sivert Gustafsson
Kaj Karlsson, Ida Karlsson, Ulrika Eriksson, Barbro Åström,
Gördis och Sivert Gustafsson
Backstage och salongMarika Karlsson, Maria Baeckström, Evelina Stoor
Lisa Karlsson och Duncan Lindeberg
Lisa Karlsson och Duncan Lindeberg
Teaterlokalen och barenAnna Apelgren, Charlotta Fagerlund, Silva Forslund,
Thomas Forslund, Eva Hermina, Janne Lindeberg
Lars Naucler, Barbro Staf
Thomas Forslund, Eva Hermina, Janne Lindeberg
Lars Naucler, Barbro Staf
Foaje och garderobYvonne Elhage, Erik Larsson
Foto
Håkan Blumenthal
Håkan Blumenthal
Provfilmningen
(Hans Blumenthal)
(Kerstin Dickson och Karin Unosson)
(Kerstin Dickson)
(Monica Antonsson)
Doktor Blixt
(Johan Armfeldt)
(Lena Kustus)
Hasse Blumenthal
Karin Unosson
Finska radioteatern ger...
(Helena Åkerlund och Johan Armfeldt)
Ersättarna
(Roger Larsson)
Äppellunden
(Bosse Wiberg och Kerstin Dickson)
Datasupporten
(Josefin Håkansson)
Ersättarna
(Bosse Wiberg)
Hej på dej!
Oh happy day
(Monica Antonsson)
Min melodi
(Lena Kustus och Roger Larsson)
(Helena Åkerlund och Roger Larsson)
Talibanvisan
(Lena Kustus, Karin Unosson, Kerstin Dickson, Monica Antonsson, Johan Armfeldt
och Hasse Blumenthal)
Dammsugaren
(Helena Åkerlund)
Krister Uddén (ljud) och Martin Jost (ljus)
Nej då, han sover inte, han bara blundar sött på alla kort...
I foajén
Barbro Staaf och Janne Lindeberg pratar med Lars Naucler
i väntan på paus och anstormningen av baren.
Yvonne Elhage, Silva Forsberg, Carina Lindell, Barbro Staaf, Janne Lindeborg och Lars Naucler.
Bäste Carl-Axel Olsson, Företagarföreningens ordförande, hos Silva och Carina i baren.
Revy-Oscar 2002
Vallentuna Revyn har som tradition att fira varje avslutad revy period med en fest där utdelning av årets Revy-Oscar sker. I år skedde utdelningen den 28 mars 2002 hemma hos Lars till de som närvarade. Motiveringarna syftar ofta på sketcher i revyn, d v s ganska interna skämt. Vinnarna var följande: | ||||
| Kategori | Vinnare | Nominerade och motivering |
| Årets bästa kvinnliga skådespelare | Kerstin | Josefin, Karin och Kerstin Revyoscar går till: Kerstin för strålande sång- och skådespelarinsatser samt för att hon regisserade med den äran! |
| Årets bästa manliga skådespelare | Roger | Hasse, Bosse, Johan och Roger Revyoscar går till: Roger för att han lyckades hamna under bordet varje kväll och för att han dessutom bar alla bord och stolar (och naturligtvis också för hans skådespelarinsatser, ratta ratta ra...!). |
| Årets bästa kvinnliga rolltolkare | Josefin | Kerstin, Helena, Lena och Josefin Revyoscar går till: Josefin för den hemmagjorda koreografin i Tuffa låten men framför allt för rolltolkningen i Data-supporten. |
| Årets bästa manliga rolltolkare | Hasse | Bosse, Roger och Hasse Revyoscar går till: Hasse för sitt sätt att med likaväl som utan gröna kalsonger bjuda på både det ena och det andra till glädje för publiken. |
| Årets Revyhjältar | Silva, Eva, Anna, Thomas, Barbro, Janne, Ulrika, Birgitta, Carina | De ordnade med allt från mat till trivsel i salongen. |
| Årets Drag | Duncan | Josefin, Marika och Duncan Revyoscar går till: Duncan för att han så stark dragning för ridåer. |
| Årets Överraskning | Karin | Karin, Bosse och Eva H. Revyoscar går till: Karin för hennes breda talang och förmåga att snabbt flyta in i gruppen. |
| Årets Inhopp | Eva H. | Madelen, Lisen och Eva H. Revyoscar går till: Eva H. som med glans lyckades ersätta Helena! |
| Årets Comeback | Helena | Kerstin, Monica och Helena Revyoscar går till: Helena - den enda som faktiskt kom tillbaka. De andra har vi aldrig lyckats bli av med! |
| Årets Flitiga Lisor | Marika, Maria och Evelina | Marika, Maria och Evelina Revyoscar går till: Marika Småoscars går till: Maria och Evelina |
| Årets Galge | Yvonne, Erik och Fredrik | Yvonne, Erik och Fredrik Revyoscar går till: Yvonne Småoscars går till: Erik och Fredrik |
| Årets Ljushuvud | Martin, Lisa och Rickard | Martin, Lisa och RickardRevyoscar går till: Martin för att han lyser bra men är aldrig påtänd! Småoscars går till: |
| Årets Stämgaffel | Lena | Madelen, Lisen och LenaRevyoscar går till: Lena för att hon fixar stämningen. |
| Årets "Ludgubbe" | Krister | Roger, Hasse och KristerRevyoscar går till: Krister för att han vid flera tillfällen släppte Monica ur burken. |
| Årets hårdaste nypor | Anki och Lars | Anki och LarsRevyoscar går till: Anki för att hon håller hårt i börsen och Lars för att han irrar omkring och kramar damerna i publiken. |
| Årets Buske | Bosse | Kerstin, Bosse och HasseRevyoscar går till: Bosse för att han sprätte med kvisten. |
| Juryns extra omnämnande - Årets skjut | Lena och Roger | Lena och Roger som försvann mitt i dansen. Oscar får de fixa själva! |
| Årets speciella pris! | Monica | För att hon är helt underbar! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar